En dag i slutet av mars när jag var ute och motionerade hade jag huvudvärk och kände jag mig lite febrig och grov i halsen. Jag blev sämre inom ett dygn. Medicinerna sänkte febern för ett tag och jag svettades, men snart steg febern igen. Jag tappade min aptit, mitt smaksinne skärptes och till och med doften av kaffe kändes motbjudande. Hostan och de andra symtomen förvärrades. Jag var så svag att jag inte orkade gå på egen hand, utan jag måste bäras nedför trapporna. Under mina 8 dygn som sjuk hemma gick jag ner 7 kilo.
De första dygnen på sjukhuset var svåra. Jag låg vaken på natten, det gick inte att sova. Emellanåt grät jag, då jag inte förmådde annat. Syremängden i blodet låg på 92–93 procent med hjälp av extra syre. Jag kunde inte ens ta mig till toan på egen hand. Då jag satt upp var det svårt att hålla hostan tillbaka. Det kändes som att jag skulle kräkas ut mina lungor. Jag tänkte för mig själv att jag är redo att dö, om det vill sig så.
På långfredagen hade jag legat på sjukhus i en vecka. Jag tänkte mycket på Jesu kärlek till mig. Jag insåg att hur svag min egen tro och bön är. Jag visste att man ber för mig. Tacksamhet fyllde mitt sinne. Jag vet att mitt avstånd till Gud endast är ett andetag långt.