Jag har varit sjukskötare i tio år och hela tiden på intensivvårds- eller övervakningsavdelningen. I början av pandemin var jag dessutom utbildare i återupplivnings- och nödsituationer i sjukvårdsdistriktet. Sjukvårdsdistriktet tog pandemin på allvar från första början. I värsta fall skulle intensivvårdens kapacitet mångdubblas och behovet av vårdpersonal öka. Det första målet var att utbilda femhundra nya intensivvårdare. Vi fick i uppgift att med några dagars varsel sammanställa en utbildningshelhet som skulle omfatta vårdarens roll på intensivvårdsavdelningen samt workshoppar där man bland annat övade på att ha patienten liggande på mage.
Dagarna var långa och mycket intensiva. En gång grät jag i utbildningscentralens lagerrum efter arbetsdagen eftersom jag var så trött och frustrerad. Vi tillfrågades om att frivilligt rycka in på coronaintensiven. Jag räckte upp handen, jag förstod att jag var delaktig i något exceptionellt.
Förra hösten bestämde jag mig för att söka jobb utomlands. Det är dags att gå. Pandemin visade att även om arbetet är uppskattat kommer det aldrig att synas i lönen. Jag vill ha en lön som motsvarar min kompetens. Vi har världens bästa sjukvård. Världens bästa vårdpersonal. Finland förlorar en del av dessa begåvade mångkunniga personer till andra branscher och andra länder om det inte blir någon förändring.