Min immunitet är nedsatt på grund av en långvarig sjukdom. Att bli smittad kan innebära döden. Det här var bland det första jag tänkte på då jag hörde att smittan sprider sig i Finland. Jag var särskilt bekymrad över dem som är symtomfria och bär på smittan, som jag kunde möta varsomhelst. Jag måste undvika att vistas på offentliga platser och minimera min kontakt med andra människor. Mitt bästa alternativ var att isolera mig helt, tills smittspridningen åtminstone skulle bli långsammare.
Det var lätt att isolera sig till en början. Det fanns underhållning, jag var inte led på frys- och burkmaten och de dagliga samtalen med min fru var nog för mina sociala behov. Jag var inte beredd på att ensamheten på längre sikt skulle bli en stor utmaning för min mentala hälsa. Vardagarna smälte samman med veckosluten, dagarna blev långa och tråkiga. Jag upplevde att jag blev tråkigare som människa, att jag inte längre kunde upprätthålla en normal diskussion och sådant jag tidigare intresserat mig för kändes ovidkommande.
Coronan fick mig att inse vikten av närhet till andra människor och att det kan vara mycket skadligt för den mentala hälsan att lämna sig eller hamna utanför samhället av en eller annan orsak.
RIP
Tomas