Jag har varit tvungen att vara isolerad och skild från mina barn och barnbarn nästan i ett halvt år på grund av coronan. Jag får bara träffa dem utomhus, i skydd av masker och på säkerhetsavstånd.
Det känns omänskligt att inte få röra någon. Min saknad efter kramar blir större för varje dag som går. När man inte får gå någonstans, ökar ångesten på grund av för litet svängrum och aktiviteter. Plötsligt har dygnet 29 timmar. Jag både förstår och inte förstår isoleringen.
Jag hoppas det här är över snart.