Jag började följa upp SARS-CoV-2-viruset aktivt kring mitten av januari 2020. Då var det bara tal om Wuhan-viruset. När viruset började sprida sig i Italien i februari visste jag att viruset också kommer hit till oss. På sjukhuset funderade man på hur olika avdelningar kan förbereda sig för att ta emot patienter med coronavirus och vilka skyddsåtgärder som ska vidtas för personalen och patienterna. Personalen måste instrueras och utbildas. Personalen flyttades mellan enheterna och avdelningar kopplades ihop. Det fanns inte tillräckligt med skyddsutrustning, vilket orsakade rädsla och ångest vid sidan om de övriga förändringarna.
Efter det inledande skedet började enskilda insjuknade arbetstagare dyka upp på coronaavdelningarna. Smittkällan var ofta en sjuk arbetskamrat eller så hade smittan skett utanför sjukhuset. Kafferummet eller det gemensamma kansliet kunde vara en farligare plats med tanke på smittan än coronapatienternas rum. Behandlingen har hela tiden utvecklats och vi har kunnat rädda livet på många patienter genom snabba åtgärder, bland annat med antikoagulationsläkemedel.
Det största problemet har varit bristen på aktuell information. Arbetsdagarna har varit långa och även semestrarna har gått i arbetets tecken. Mest upplyftande har det varit att delta i olika samarbetsprojekt, både vad gäller skydd och forskning. Det går inte att undkomma coronaviruset ens då man är ledig, eftersom det ständigt, till och med varje timme, förekommer i medier. Tyvärr ser det här ut att fortsätta nästa år. Jag kan inte tänka längre nu.