När de första uppgifterna om coronaviruset kom utomlands ifrån insåg jag genast att det inte var något regionalt eftersom människor reser och är rörliga. På grund av min bakgrund vet jag vad globalisering innebär, på gott och ont. Jag tillbringade min barndom i Libanon mitt i ett krig, och jag förstår vad Force Majeure betyder, dvs. en övermäktig exceptionell händelse. Jag kan prioritera.
När coronan kom till Finland stannade allt på tre veckor. Det fanns inga kunder. Det var en nödsituation, för att det fanns utgifter, men inga intäkter. Människor började ställa in födelsedagar, studentfester, bröllop och andra händelser. Det var det värsta, jag förlorade allt. Det är de stora beställningarna som håller småföretagarnas företag flytande. Det är skrämmande att inte veta hur framtiden ser ut. Man kan bara hålla ut. Coronan är skrämmande för att den inte går att se.
Situationen har inte blivit bättre. Jag tar ångestmedicin, kan inte sova, jag gråter och är stressad. Coronan är det värsta jag varit med om, en mardröm. Den har gjort mig ödmjuk. Man inser att ingen klarar sig ensam. Människan tänker att jag lyckas om jag arbetar hårt och är stark. Men det är inte nog, vi behöver varandra.