Jag fick cancerdiagnos för ett år sedan. De svåra behandlingarna efter operationen fortsatte till slutet av året. Samvetsgrann person som jag är, arbetade jag nästan jämt. Coronaviruset kändes avlägset till en början, visserligen tänkte jag att om man i Kina vidtar kraftiga åtgärder för att stoppa sjukdomen så måste det handla om något allvarligt. Jag har nedsatt motståndskraft. Hur skulle det gå om jag fick viruset?
Förändringarna i arbetet kom med några dagars förvarning. Arbetet med att bereda distansmaterialet kunde ta 18 timmar innan distansundervisningen inleddes. Då vi gick över till distansarbete, gick mina barn över till hemundervisning. Min man blev permitterad, så han kunde ta hand om barnens skolgång.
På morsdag fick jag hög feber som visade sig bero på blodförgiftning. Jag hamnade på sjukhus. Innan jag skrevs ut hade en främling, en ostädad man spottat mitt barn i ansiktet. Jag fick vara ensam i karantän för att inte riskera smitta. Lyckligtvis blev barnet inte smittat.
Min visstidsanställning förnyades inte, efter tre år. Jag erbjöds timlärarjobb.
Jag tog ett djupt andetag och påbörjade min återhämtning. På våren sökte jag till en fortbildning som öppnade nya yrkesmöjligheter. Jag fick en studieplats med utmärkta poäng och en praktikplats precis där som jag mest hade önskat mig! Att vila på sommaren och att göra trevliga saker tillsammans med underbara, kära, omtänksamma och roliga människor fick mig att återhämta mig. Coronaviruset kändes inte längre så hotfullt. Nu är batterierna laddade. Livet är underbart!