Coronan väckte många frågor i början. Ordningspolisens arbete är oförutsägbart på grund av uppdragens akuta karaktär. Jag kunde komma i kontakt med sådana som insjuknat i corona. Man hinner inte alltid skydda sig. Uppgiften kan också vara sådan att man inte kan skydda sig mitt under uppgiften. Som polis kan min egen säkerhet vara sekundär. Till en början rådde det också oklarheter om tillräcklig skyddsnivå. Coronan orsakade mycket extra stress.
Utöver de vanliga arbetena ingick det också helt nya uppgifter under dagen. Resurserna var de samma som förut. Bland annat hörde det till polisen att begränsa rörligheten vid Nylands gränser, vilket alla medborgare inte förstod. Arbetsmängden ökade betydligt på grund av undantagsförhållandena. Jag var tröttare än vanligt.
Jag stötte på situationer där den gripna sade sig ha corona eller hotade med smitta. Många andra kunde också ha exponerats i de här situationerna. Oftast var personen veterligen inte smittad. Oron över att kanske ha blivit exponerad fanns där, eftersom alla fall inte går kontrollera. Jag visste att jag i mitt arbete löper en betydligt förhöjd risk att få corona och på så sätt även utsätta mina närstående för smitta. En del av mina närstående ville inte träffa mig på grund av det här. Det kändes som att jag var i ständig karantän. Jag hoppas att den andra vågen av corona åtminstone inte är starkare än den första.